Bo Sundström

Det hela började med att mamma gick och pratade med dåvarande studierektorn och klarinettläraren Curt Forsberg, för att därefter kalla hem sonen från Vancouver till Piteå och musiklinjen på Framnäs. Året var 1983 och det hade blivit dags för Bosse att ”klippa sig och skaffa sig ett jobb”.

– Det var nog en klok sak av morsan, minns Bosse. Det började gro lite tankar och jag tänkte till lite kring vad det egentligen gav mig att sitta där i Vancouver. (Dit en vacker kvinna enligt uppgift hade lockat honom). Även om han inte tar gift på det vill han minnas att det var åren 83-84 som han först gick Allmänna linjen på Framnäs. Därefter blev det en sväng till på gymnasiet innan han började på Musikhögskolan i Stockholm. Men någon sångare var han inte på den tiden, enligt honom själv. Intresset för sången väcktes annars inför skolavslutningen i 9:an där det fanns ett band utan sångare (klassiker). De hade provat några men inte fått ihop det. Med hjälp av vännen Olle Lundkvist (och lite ”lånad” likör från Olles pappa) började Bosse sjunga Paul McCartney på en fest. Det ledde senare fram till att han kunde sjunga klassikern ”Let´s stick together” med bandet på skolavslutningen. Det blev succé direkt och Bosse minns med förtjusning att det till och med kom fram lite tjejer som ville prata.
– Min stora sorg är annars att jag aldrig blev pianist. Jag hade varit barpianist i Österrike en sväng och drömde nog om att ha det som huvudinstrument. Men det var ju som att sätta mig framför en svarv när det kom till piano och noter. Eller att sätta mig och koppla ett elschema. Det gick helt enkelt inte ihop. På något sätt blev det enklare med en gitarr i näven, så det fick bli gitarr och sång. Och helt enkelt har det inte varit. Bosse menar att han fått ”traggla så in i helskotta” – någon rå musiktalang var det inte frågan om. Sången fick han hjälp med av Anna-Lotta Larssons mamma, sångpedagogen Margit.

Minnen från Framnäs

Från framnästiden minns Bosse att det emellanåt var lite för låg grad av musikalisk spontanitet trots att det fanns så många talangfulla musiker på samma plats. Att bara sätta sig och jamma var inte så vanligt, det var mer att eleverna hölls sig på sina övningsrum. Men så började en västerbottning som hette Erik Karlsson som var en klippa på både piano och jazz.
– Vi var och fikade i Allhuset där det stod ett piano som sällan eller aldrig användes. Vi skojade och sa att folk spelade där jämt och att Erik borde sätta sig och köra något han också. Och som han gjorde det. Det visade sig att han kunde spela hela Great American Songbook och inom några minuter stod alla runt honom och avlöste varandra med sång, precis som det brukar vara i filmerna. Det var så jävla kul och precis som det ska vara! Det behöver inte vara så förbannat duktigt för att det ska bli bra.

Vad drömde du om under din tid på Framnäs?

– På den tiden var jag ganska inställd på att bli ämneslärare faktiskt. Både mamma och pappa var lärare och trivdes mycket bra med sina jobb. Även jag hade en positiv bild av yrket och minns att jag gillade lärarna Janne Bergman och Ingemar Jernelöf. Jag hade även en bra relation med Maj Hedenberg som var kantor i Hortlax. Att bli musiklärare kändes helt naturligt, men när Bosse senare gick tvåämneslärarlinjen på Musikhögskolan i Stockholm upptäckte han att han nog ändå inte ”hade rätta psyket” för att bli lärare.
– Även om jag fortfarande tycker det är ett fint yrke tror jag att jag valde rätt.

Några tips till dagens och morgondagens studenter som vill bli nästa Bo Kasper?

– Mitt tips är att försöka vara öppen och nyfiken på all sorts musik och inte snöa in för mycket på en grej sådär. Det är roligt att musikträdet har så många roliga förgreningar, där finns allt från tysk techno till fransk cabarét, pop och den fria jazzen. Den blandningen, ja, hela trädet är väldigt vacker på något sätt. Som musiker är det aldrig fel att försöka se och ta till sig av den helheten. Enligt Bosse gäller det alltså att ge sig ut och försöka spela för andra och inte fastna i övningslokalen. Musikcaféet på Musikhögskolan var en bra grej, ”lite bulle och kaffe och så turas om att gå upp och spela inför folk”. Bosse menar att det är först när man gör det inför andra som det händer något med ens spel eller sång.
– Spela inför andra så mycket det går, det måste inte vara på stora scenen. Just nu övar jag in mig på Evert Taube som pappa älskade. Det händer att jag hämtar några av de äldre på boendet, kör ut på sommarstugan och kör 40 minuter Taube. Det finns inget bättre sätt att lära sig repertoaren än att spela inför folk. Och vill du ha publik så finns den överallt. På dagis eller varför inte testa att vara gatumusikant? Gå upp och dra några låtar, det är ingen som dör av det.
– Visst är det enklare att bli upptäckt och sikta på att bli superstjärna med Youtube, Idol och Mello idag, och folk generellt är kanske inte lika blyga. Men just på musikskolor kan det finnas en försiktighet. Allt för många är skitduktiga men spelar alldeles för sällan inför andra.

Händer det att du återvänder till Framnäs?

– Nu var det ett tag sen men jag har varit förbi någon sväng med dåvarande hustrun. Men även om jag inte varit och gått i korridorerna har jag varit där väldigt mycket i mina drömmar. Det händer ibland att jag drömmer om något kapitalt misslyckande, att jag struntat i att göra läxan eller inte kan pianostycket bättre än förra veckan och då är jag tillbaka där, med magontet i korridorerna. Det har absolut inget med negativa minnen av Framnäs att göra, bara en återkommande dröm jag har.