Petter Olofsson

Han har spelat på ett utsålt Moulin Rouge i Paris med Norrbotten Big Band och stod på scenen med Movits! när de slog igenom för USA-publiken i tv-showen The Colbert Report 2009. För basisten och Framnäsläraren Petter Olofsson är arbetet en dröm.
– Att jag måste vara på jobbet, det gör inte ont någonstans!

Det är ingen slump att Petter gör det han gör idag. Han är uppväxt i en familj där båda föräldrarna är musiker och musikpedagoger.
– Mina bröder håller också på med musik. Vi spelade mycket tillsammans hemma, först mest jag och min äldre bror, och sedan när han flyttade hemifrån fortsatte jag och min lillebror. Jag tror att vi fick en nära relation för att vi spelade och lyssnade mycket på musik tillsammans och hade ett utbyte i den upplevelsen.

Att hitta basen

Första musikminnet är en gitarr i handen.
– Jag kommer ihåg att jag spelade gitarr men inte vidare bra, säger Petter och skrattar.
Guran ersattes av en trombon och följdes av fiolspel. Det var som elvaåring han hittade basen.
– Det tedde sig naturligt, pappa är kontrabasist och min bror spelade också. Han är gitarrist till yrket idag och när han bytte till det behövde han en basist och där var jag, typ. Jag lärde mig att uppskatta instrumentet utan att jag aktivt försökte, jag hade bara lätt att förstå det.

Sedan snart tre år tillbaka är Petter anställd basist i Norrbotten Big Band som turnerar Sverige, Europa och världen. Jobbet innebär att han ofta får möta musiker som influerat honom. Louis Cole är en av dem.
– Det är häftigt att träffa sina hjältar. Nu vickar jag i Knower, electrofunkbandet som han är ena halvan av, och spelar då och då i hans storband. Jag har lyssnat frekvent på honom innan så det är jättekul.

Hur är det att spela i NBB – det känns som att du är en av de yngsta?

– Ja, det är jag. Jag kände 95 procent av bandet sedan innan eftersom jag spelat med dem när jag var yngre. Många i bandet har blivit lite som mentorer för mig – och det handlar inte bara om hur man ska spela utan även hur man ska vara som person.
Han betonar att det finns många att se upp till och att det ger nya impulser.
– I ensemblen ser vi inte åldern, de erfarenheter jag har kanske inte någon som är äldre har. Det är ett drömjobb att spela med NBB.

Petter är tacksam för chansen att få uttrycka sig i jobbet och menar att den gemensamma nämnaren för alla konstellationer han är iblandad i är att det spelar stor roll vad han gör som basist. Det blir en motivator och känslan förändras inte om genren är hiphop eller storbandsjazz.
– För mig är det naturligt. Jag har ju växt upp i den här musiken. Jag började spela med Movits! när jag var 16 år och det är ju ett band som har förändrats extremt mycket över tid. Det är fascinerande att stilen har utvecklat sig till något annat på ett organiskt sätt.

Vad har du för framtidsdrömmar?

– Det skulle vara väldigt kul att spela med typ Stevie Wonder eller Sting – artister som jag lyssnat mycket på när jag var yngre.
Han funderar en stund.
– Jag har fått möjligheten att spela in en del med NBB och det har verkligen varit givande, så det skulle vara kul att göra en skiva i eget namn någon gång.

Ung på Ackis

Vi hoppar tillbaka till tiden på Kungliga Musikhögskolan.
– Fördelen med att ha äldre syskon är att de har koll på saker. Min bror började prata om utbildningen när han var i 15-årsåldern. Jag var med i Arctic Youth Orchestra och där snackade alla också om ”Ackis”. Det blev någon form av legend – där skulle man gå.
Petter poängterar hur ung han var.
– Det var jättejättekul att vara där, men såhär i efterhand har jag insett att jag nog hade tjänat på att vara några år äldre, haha.
Han har behållit kontakten med många av klasskompisarna.
– Det är lite som en familj. Vissa av dem jobbar jag väldigt nära idag.

Funderade du på att gå på folkhögskola?

– Ja, jag funderade faktiskt mycket på det, men det blev så att ansökningen till musikhögskolan var innan och då kom jag in där direkt. Jag hade absolut velat, klimatet på folkhögskolor är skönt och lyxigt och det finns tid att göra det man vill. Jag missunnar ingen som fått den upplevelsen.
Petter hamnade ju ändå på Framnäs folkhögskola till slut – som lärare för basisterna på Jazz, Pop/Rock och Session. Ett uppdrag som han haft sedan 2014.
– Jag är där på ambulerande basis, när jag inte turnerar. Det är supertrevligt, väldigt välkomnande och jag har en bra relation med lärarna. Framnäs är den perfekta smältdegeln. Jag tror man ska försöka att bara ha så roligt som möjligt. För min del är det jättekul att få träffa yngre musiker som behöver hjälp och få jobba med dem.

Vilka tips har du till den som vill studera musik?

– Jag tror att många är för blyga för att ta kontakt med skolor som de är intresserade av. Mitt råd är att våga ta den där kontakten, ring och fråga om det du funderar på och besök skolorna. Jag tror att det är viktigt att veta vad man söker sig till.